Tänker på några av de finaste vänskaperna jag haft, tänker på allt vi hade. Som när sandra, jag & stina satt i hennes kök, vi pratade om så mycket vackert och personligt så vi grät allihopa.. Där satt vi bara och pratade om kärlek till de i våran närhet och fina saker vi hört och allt möjligt. I en timma satt vi och grät! Och den där gången vi fiskade vid hulingen nån dag innan festivalen, bottennapp, människor med megafon och allt annat som hände då. Jag skrattade så jag höll på och kissa på mig! haha. Ja, vi gjorde typ allting ihop och ena dagen kunde vi vara så trötta på varandra så det blixtrade i ögonen, och ibland kände man allt vi hade, den lyckan. Det viktigaste var skratten.
Men nu är det något svartvitt, grått och bleknat. Nu är det ingenting. Men jag har alltid accepterat det och låtit det vara trots att jag nu kan känna att vi skulle ha kämpat mer och inte gett upp direkt. Men det är nu man kan titta tillbaka och skratta för sig själv eller bara tänka på det som varit. Det kommer troligtvis aldrig bli som förut men för det är det aldrig glömt. Jag glömmer aldrig känslan av skrattet. aldrig.
och så tänker jag på farbror. På saknaden och tomheten. Jag vet att det aldrig kommer kännas som innan, att det alltid kommer vara en försvunnen länk till perfekt. Men jag vill ändå tro att du finns nånstans, för det vet jag att du gör. Jag ser bilder varje dag, känner känslor varje dag. Men det som hela tiden saknas är du. Bilden av dig när jag kommer till västervik och ser er allihopa sitta där i stolarna utanför husvagnen. Och känner känslan av att när vi är på ön i sommras och du hoppar i vattnet och efteråt kramar mig för att få mig att bli blöt. På något sätt har jag inte accepterat detta, för detta är sånt som inte får hända. Det är sånt som bara händer alla andra, inte oss. Du borde vara här. Du måste.
"ta inte allt för givet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar